Jag minns när jag seglade till sjöss, att det alltid rådde en viss animositet mellan skåningar och göteborgare. Bägge ”nationerna” är  ju utpräglat konservativt lagda och var och en höll därför benhårt på sitt ursprung och sina ”färger”. Var vi befann oss i arbetet ombord gav vi alltid skåningarna en gliring när vi kom åt och vi själva fick igen med samma mynt.

Det var först många år senare, när jag började turnéra i Skåne, som jag kom att ändra min uppfattning både om landet och befolkningen. Jag förstod att min uppfattning endast varit ungdomlig oppositionslusta och jag ångrade mig djupt. Jag fann ett landskap med små pittoreska bondgårdar, med leende fält och åkrar, med underbara gästgivargårdar och utvärdshus och ett gästfritt folk som med själ och hjärta gick in för att laga en underbar mat. I ”Kalle på Spången” fick Edward Persson  tillfälle redovisa hela sitt goa och glada skånska sinnelag. Där fanns mat, där fanns hjärta, lugn och ro och hela den skånska flegma och bekymmerslöshet som karaktäriserade honom själv och som han likt en apostel ville förkunna för alla andra människor. Skepparen gick alltid klädd i träskor och vi talade om för skåningarna att skepparen var feg. Så fort det blåste det minsta skulle han bärga segel. Vi tog foton av skepparen där han gick på poppen iklädd bredbrättad halmhatt, manchesterbyxor och träskor, och menade att han lika väl kunde gå omkring på de skånska åkrarna framför plogen. Jag minns att jag skrev en visa som jag döpte till ”Jämförelse mellan S/V Beatrice och en skånsk bondgård” och där jag gisslade skåningarna å det hårdaste. Skåningarna gav igen och ibland tog dom till sitt allra värsta vapen genom att påstå att jag inte alls var göteborgare utan född på Lidingö. Detta skändliga ryktessprideri från skåningarna kom mig att ännu mer tycka illa om skåningar och Skåne. Min bästa bild var den, där jag ”fotat” skepparen iklädd hela sin bonnastass stående framför grisburen ombord. Under bilden hade jag skrivit: ”Skepparna på hemmaplan.”

De var först många år senare, när jag började turnera i Skåne, som jag kom att ändra uppfattning både om landet och om befolkningen. Jag förstod att min uppfattning endast varit ungdomlig oppositionslusta och jag ångrade mig djupt. Jag fann ett landskap med små pittoreska bondgårdar, med leende fält och åkrar, med underbara gästgivargårdar och utvärdshus och ett gästfritt folk som med själ och hjärta gick in för att laga en underbar mat. Var det kanske som en liten avbön jag en vacker dag stod som författare till de flesta av Edward Perssons visor? Jag tror ändå inte på det. Det bara blev så helt enkelt. Jag träffade Edward Persson, han var alltid i behov av visor, jag spelade upp några provalster och så var det hela gjort. Vi kom mer och mer tillsammans och jag lärde känna Edward rätt väl och byggde upp mina visor rent matematiskt för att de skulle passa honom. Jag höll mig inom det register jag visste han trivdes bäst med, jag undvek halvtoner och la refrängerna som allsång, vilket jag visste Edward tyckte mycket om. Ett undantag från regeln med halvtoner gjorde jag med ”Lite grann från ovan”, där halvtonerna kommer på löpande band, visan han tyckte bäst om av alla. Men inte använde han halvtonerna inte. Nej då. Lyssnar man på skivan, hör man hur Edward helt enkelt tar heltoner hela vägen. Halvtonerna kanske hörs med de kommer från orkestern. Sånt småtjafs som halvtoner kunde Edward inte. Han var ju ganska sentimentalt lagd. Det visade sig i de flesta av hans filmer.