Hallå du gamle indian

Barn- och ungdomstidens spännande indianböcker kommer väl att alltid hänga med en blivande man hela livet ut. Man läste, våndades, spejade, red och smög på lätta mockasiner bland skogarnas lianer. På löpande band skalperade man småsyskon och om man som jag var lycklig nog att äga sex syskon, varav fyra med präktiga skalper, ja, då var livet ljuvt att leva. Det fanns förstås oförstående föräldrar som icke aktade för rov komma med sådana banala fraser som ”Kom genast in och drick ditt te”, just när ”Falköga” och ”Sittande tjuren” gjorde upp brasan som skulle helsteka det vidriga blekansiktet ”Tom Collins”. Det var bara att gräva ner stridsyxan och sätta i sig denna den vite mannens vidriga föda te och bullar.

Som indianhövding hade jag det relativt bra ställt. Jag hade en syster som hette Kerstin. Hon var stor och stark och det bästa hon visst var hästar. För det mesta slogs vi, men om jag sa till henne att hon säkert skulle bli häst när hon blev stor, ja, då drog hon mej i skrindan vart jag ville. Säkert var det detta som grundlade min senare fallenhet för att alltid åka taxi.

Min gode vän och lekkamrat ”Sittande tjuren” for så småningom över till Amerika som ingenjör. Han var mycket spänd på att se om hans barndoms indianland var sig likt. Efter några år kom han hem, djupt besviken och berättade bl.a. om en indianhövding som hade en bensinstation. Veckodagarna fyllde han bensin på bilar men när söndagen kom slog han upp sin wig-vam på något avstånd från tappstationen, klädde sig och sin familj i stammens gamla indiankläder och visade sig för intresserade turister.

Redan vid tiden för förra världskriget kom själva uttrycket ”Hallå, Du gamle indian” in i mitt medvetande. Vi bodde då på Brännö, mina syskon, mina kusiner och jag. Min kusin Einar Norrman och jag höll ihop som bröder. Han blev sedermera skeppare på ”Suezia”, medan jag hoppade av och ägnade mig åt att beskriva sjömanslivet i text och ton. Då drömde vi emellertid om att bli sjömän. En gemensam fallenhet för sjömanslivet hade vi bägge två: Vi tyckte inte om att bada. Vi voro däremot mycket roade av att se andra bada. Speciellt konsul Strömberg. Han var en äldre gentleman med borstiga mustascher och spänstig gång. När han kom med ångbåten från stan gick han direkt hem och klädde om sig. Därefter vandrade han byvägen ner till ångbåtsbryggan, iklädd halmhatt och käpp och med badgrejorna på armen. Vid bryggan låg ångbåten som övernattade där och det var alltid för oss ungar ett spännande skådespel att se den gamle mannen klättra upp ovanför kommandobryggan och med ett elegant svanhopp förpassa sig ner i de svalkande böljorna. Där låg han och frustade och njöt som en valross. Det var han som nitade in uttrycket i vårt medvetande. Han hälsade nämligen oss pojkar med att stöta käppen i magarna på oss och säga: ”Hallå du gamle indian.” Tänk vad sådant sitter i! 25 år senare blev uttrycket rubriken till min visa.